Jag sitter I skrivande stund på andra sidan Jorden, jag har lämnat familj och vänner för att följa min dröm och återigen ge mig iväg på ett av mitt livs stora äventyr. Därför har jag tagit mig hit till Cipaganti, en bergsby vid foten av Mount Putang I västra Indonesien. Det är en vacker och mycket färgglad by där det ständigt är liv och rörelse. Här är aldrig tyst vilket är något man får vänja sig vid. Det är antingen barn som leker, motorcyklar som drar förbi, en och annan tupp som gal och minst 5 gånger om dagen ropas böner ut i högtalare. Byn ger också en fantastisk utsikt över områdets bergstoppar och det är för dessa berg jag har kommit hit, eller egentligen för att få möjligheten att studera en liten trädlevande primat, javas egen trög lori (Nycticebus javanicus) som endast finns här i bergsskogarna på Java.

Det känns verkligen som en stor ära att få vara här och ta del av dessa unika och akrobatiska primaters liv, dessutom extra spännande då de är nattaktiva och man i skenet av en ficklampa får leta sig fram i den omväxlande terrängen, i alla typer av väder, för här får man räkna med att använda både regnkläder och stövlar och att ständigt vara lerig. Namnet trög lori antyder att dessa primater skulle vara långsamma, så är inte fallet, de rör sig snabbt och smidigt mellan grenar och stammar, men kan också vara långsamma i sina rörelser om de blir skrämda. De är oftast på jakt efter nektar från trädens blommor eller en och annan insekt att sätta tänderna i. De är otroligt häftigt att få uppleva dessa berg som både utmanar och fascinerar mig.

Bergen här är höga och det är inte alltid lätt att följa efter den lori man ska studera. Det var från början en kamp mot mig själv och berget, värmen och leran. Men jag har aldrig varit så glad och nöjd med mig själv som efter att ha lyckats ta mig både upp och ner, och att få följa dessa helt underbara individer, se utsikten och uppleva äventyret får mig att varje dag längta tillbaka upp dit. Dessutom så går allt lättare för var dag, jag vänjer mig sakta men säkert med var jag ska sätta fötterna, jag orkar mer och mer och jag blir definitivt starkare för var dag.

Det är min kärlek för och faschination för primater som har fört mig hit och för att jag vill få chansen att göra skillnad och även lära mig så mycket som möjligt om bevarandet av dessa unika små månansikten. Det är närmare bestämt för att göra mitt masterarbete i Ekologi och naturvård som jag är här. Det är en studie i hur dessa primater rör sig i området, vad som styr deras val av ”väg”, vad som påverkar dem i deras habitat. Faktorer så som beteende, vegetation och väder samt mänsklig aktivitet ska undersökas och förhoppningsvis kommer de eventuella resultat som hittas att kunna användas till att bevara dessa otroliga individer så att arten kan leva kvar även i framtiden. Det kommer att bli mycket arbete men jag är helt säker på att jag kommer att ha en helt underbar tid här, även om det bitvis kommer att vara svettigt, jobbigt och tröttsamt.

Allt detta kunde inte vara möjligt om inte organisationen Little FireFace Project fanns här, efter en månads tid på plats har nu fältstationen blivit mitt hem och här finns fantastiska och underbara nya vänner att lära känna och umgås med. Projektets koordinatorer och volontärer har alla visat mig stor vänlighet och omtanke. De har verkligen välkomnat mig som en i ”familjen”- så ett stort tack till dem för att de har gjort livet här lättare och roligare från första stund. Att få lära känna projektets spårare har varit ett äventyr i sig, de är verkligen så härliga typer som alltid har något bus för sig.

Jag har redan hunnit vara med om en hel del under min första tid här. Jag har fått tillbringa två dagar i staden Bandung, där vi besökte ett event som Indonesian Rainbow höll i, de kämpar för bevarandet av Javas primater och skulle bland annat visa en film om trög loris. Eventet hölls i en mycket häftig ”park” vid namn Taman Vanda. Det var verkligen en häftig upplevelse att få lära känna en annan del av landet och att få uppleva staden till skillnad mot landsbygden här i Cipaganti.

En tur till en strand har också hunnits med, det var en mycket härlig tur tillsammans med både spårare och andra volontärer. Ett mycket glatt och härligt gäng. Det var definitivt en ny upplevelse att bada med kläderna på, här får man inte som kvinna visa axlar eller knän, något som gjort att jag nu har en mycket intressant solbränna.

Så till all er där ute som har minsta tvekan om att åka hit till Little Fireface Project kan jag bara säga, tveka inte utan ta chansen till en underbar upplevelse och en oförglömlig tid. Ge dig själv ett äventyr du sent ska glömma!

• Lina
• Volunteer